you move like i want to
Att sätta sig ner och ge känslorna ord kräver energi, i alla fall någon form av kraft som jag har saknat. Jag har inte velat känna efter ordentligt. Den fjortonde maj var det tio år sedan min mamma dog, det är en vecka sedan nu, och det känns som om det vore en vecka sedan hon gick bort. Tio år, och jag har inte kommit över det.
Jag har haft en jobbig spänningshuvudvärk dom senaste veckorna, trots att mitt liv jämförelsevis består av väldigt lite aktivitet har jag stressat sönder över dom få saker jag ändå behöver få avklarade i vardagen. Jag har fått KBT terapi fram tills december och jag har börjat i en sorggrupp. Terapin ger inte så mycket, min teraput och jag har en dålig relation, soggruppen ger desto mer, även fast det är så otroligt jobbigt att minnas och berätta känns det skönt, och att lyssna på det dom sndra i gruppen berättar ger kanske ännu mer, jag känner mig lite mindre ensam, två timmar i veckan.
Jag vet inte vad som är värst, spegelbilden eller känslan i kroppen, det totala missnöjet med sig själv, är så besviken på mig själv och min kropp, när jag nu börjat åka kollektivtrafik ser jag på mig själv med nya, ännu mer dömande ögon, ögon som jag tror dom har, medpassagerarna. Jag bokar in KBT tiderna så tidigt på eftermiddagen jag kan, så det ska vara så lite folk ute som möjligt, men i sthlm är det svårt att fly från blickar. Det "normala livet" känns långt borta. Väntrumslivet känns. Jävligt mycket.