thank god we can't tell the future, we'd never get out of bed
När jag skapade ataraktika för ett år sedan behövde jag den så mycket, att kunna skriva blev som en snuttefilt. När jag grät fanns det alltid ett tomt inlägg som som väntade på att fyllas med min ångest, svaret på mina tårar, min sorg.
När R och jag reste till Göteborg kom förändringen, jag var så otroligt rädd och jag vågade inte men jag gjorde det ändå, jag åt frukostbuffé, middag på restaurang, gick på bio, StickyFingers, promenerade och överlevde. När vi kom hem till Stockholm fortsatte förändringarna att komma, jag började åka buss och tunnelbana, så efter 1,5 år åker jag äntligen kollektivtrafik igen.
Ångesten finns där hela tiden, precis som rädslan, men mest utav allt så är jag ledsen. Det är bättre nu, än för ett år sedan och det känns fantastiskt att kunna skriva det, för det kommer aldrig bli helt bra igen, men om det bara blir lite bättre så orkar jag.
Jag hoppas och tror att det kommer att ordna sig för dig, fina!