Run him like a blade To and through the heart
Sen sitter jag i stolen där hundratals andra suttit, framför en psykoterapeut och ser på när han läser min livslinje. Han säger ingenting, för det finns inga värdiga ord, det går inte att beklaga sorgen utan att vara nedvärderande. Jag är glad för att han är tyst, för jag har suttit såhär förut, och fått min sorg beklagad.
Sen får jag sms, J fick tillbaka sin flickvän och jag blir glad för hans skull, sen gråter jag inuti för min egen, självömkan svider i magen och halsen. Jag vill att någon ska höra mig, så som jag hör dom.
R ringer och berättar att hans bror har fått terapi, åh herregu min bitterhet, ja man får vara glad för andras skull. Ett och ett halvt år, väntade jag på en KBT terapi. Livet är orättvist, va, va? Varför har dom som talar om det för mig bättre liv då? Jag menar.. Som när en femtioårig lärare skrek i mitt ansikte att jag inte hade någon aning om hur det känns att förlora sin mamma. Hennes var döende. Då slutade det att regna i mig och jag började brinna. Men jag sa ingenting.
Spelar något av det här någon roll sen? Säkert inte...
Försökte mig på en livslinje en gång. Mindes iofs rätt lite men man får ett helt anat perspektiv på saker. Ibland kan man bli mer ödmjuk mot sig själv med, se all skit man fått utstå.