Telefonen ringer varje dag vid lunchtid, det får mig att må bra, antar att det har blivit en trygghet, att veta att jag kommer få höra hans röst. Men dagarna flyter på med ångest och hela paketet, just nu gråter jag inte, det är skönt, har gråtit varje dag i nästan ett år, flera dagar i veckan utan uppehåll. Jag fick sår runt ögonen och näsan. Men ah, det är självömkan.. När det avtar blir jag kall och bitter, det är värre. Man har ett stort hål i bröstet som inte går att fylla. Mitt i allt ska disken diskas och tvätten tvättas, och jag har ändå vissa krav på mig själv. Det är svårt att släppa allt, fast det är verkligen lockande. Att leva vardagsliv är fruktansvärt när allt känns/är så onormalt.