Whatever That Hurts

Nu är helgen snart slut och jag som aldrig uppskattat kavlitetstid måste leva med att helgerna är precis så som jag vill ha det och att fem dagar i veckan är keffa. Ensamheten och jag kommer bättre överens nu än i början men jag kommer nog aldrig älska ofrivillig tystnad. Mina veckor består av, KBT, sorggrupp och två timmar boendestöd. Det sistnämda har faktiskt gett riktigt mycket, jag behöver ju inte hjälp med någonting hemma, eller att gå och handla, men att bara sitta och prata eller gå en promenad och diskutera hur livet är mest tycker jag om. Mitt boendestöd "J" har många bra åsikter och är lätt att prata med, jag tror att han känner likadant inför mig men han kan ju förstås ha gått någon kurs i hur man låtsas, hehe. 

Igår hade jag en riktig gråtdag, jag bröt ihop totalt och fick bygga upp mig själv från ingenting på en timme för att orka åka och träffa min syster, hennes man och deras son. Vi åt sallad i en fin park och skrattade jättemycket, solen sken och jag mådde så mycket bättre, förut isolerade jag mig hellre än att våga. Ibland skiter det sig, då blir det inte bättre trots att man satsar allt man har, men med risk för att vara helt jävla klämkäck kan jag säga att det är värt det. Att satsa ibland utan att vinna. Ibland mår man bättre av att se andra vara glada, Twiggy sprang i gräset med deras son, och han och hans vänner lekte, man släpper sig själv och sin egen misär en stund.