Whatever That Hurts

Jag har "sommarlov" nu, boendestödet och min psykolog har semster och sorggruppen har uppehåll. Det händer mycket, vi har skaffat en till hund, en liten Yorkshireterrier tik som heter Tez, hon är nio veckor. Twiggy tycker att hon är lite jobbig men han är inte svartsjuk, som jag trodde att han skulle bli. Han har ju varit själv med oss i 2,5 år. R har köpt en ny bil, hans nya jobb går bra, det var firmafest på ett spa med övernattning för några veckor sedan, ett fint hotell med god vegetarisk middag. R är omtyckt på firman och det var god stämning hela kvällen trots att alla drack mycket. Jag kände mig ganska ung, fast jag var nog inte yngst, alla hade bjudit med sina respektive men dom i min ålder var gravida och såg slitna ut. Jag pratade mest med dom som R jobbar med, det är en konstig situation, att slitas från ett liv till ett annat, där jag helt enkelt måste tänka på hur jag uppför mig för att det berör någon annan, men jag tror att det gick ganska bra. Det kändes inte lika mycket som skolan som jag trodde att det skulle göra. Jag har egentligen aldrig haft några större problem med att passa in, men över en halvmeter blont hår och hårt smink ger väl inte ett bra första intryck, allt ska ju vara så nertonat, men mitt utseende säger väl knappast något om min personlighet nuförtiden, det säger mer om vad jag tycker är vackert. Kanske mer om vad jag vill vara än vad jag är, vad jag alltid varit. Vad jag var en gång för flera år sedan.

Förra sommaren trodde jag inte att det skulle bli några fler sommrar, jag trodde att vintern skulle ta livet av mig, vintern och ensamheten. Vintern gick över som den alltid gör, långsamt och lika långsamt vande jag mig vid mitt eget sällskap, motvilligt men jag gjorde det. Det kommer fortfarande dagar när jag inte vill vara själv men jag hanterar dom bättre än förut.

Allting känns lite oklart, det är ett nytt liv, minns det gamla, minns fallet och försöker igen. Försöker bygga ett nytt liv ur spillrorna av det gamla, jag har slutat sakna det livet nu, inte barndomen utan det liv jag byggde själv innan hösten 2012 när yrseln och panikattackerna kom, ångesten och sömnen som aldrig tog slut. Jag borde ha förstått att jag inte skulle orka hur länge som helst men jag körde mig själv in i väggen. Nu är jag för rädd för att göra samma misstag, men det krävs så otroligt lite när man knappt har rest sig upp.